Spirit Road blog

Allting lever.

Allting lever.

Allting lever.

När du bestämmer dig för att utforska detta påstående, mitt kära
barnbarn, så har du slagit in på en väg som kommer att förändra ditt liv.

När detta förändras från en undran till en sanning så
kommer hela ditt liv att förändras. Ditt förhållningssätt till allt.

För när du vet att allting lever så närmar du dig allt
med varsamhet och nyfikenhet.

När du vet att allting lever så vet du att du aldrig är
ensam.

När du vet att allting lever så börjar du lyssna.

När du lyssnar noga så hör du sången

och du kan sjunga med.

Vi lever våra liv i dialog med Universum.

Universum svarar på själens längtan.

Din själs djupaste längtan är ett svar på vad Universum
behöver.

Allting lever.

Om jag önskar att jag kan föra över någon insikt till
mina efterkommande så är det det att allting lever.

ALLT

Söndagen den 15:e oktober 2017 kom Världstrumman till Rösaring. Jag hade glädjen att få vara med. En ceremoni i syfte att främja stärkandet av bevarandet av heliga platser på jorden. Moder Jord är en levande varelse, hon behöver förstås som en sådan. Precis som våra egna kroppar består av många olika organ och delar som samverkar, så fungerar också hon. Vatten, jord, vind och elektricitet, magnetism och medvetande fungerar i samverkan – en delikat balans som vi ovetande människor rubbar så mycket vi kan. Precis som våra kroppar klarar många påfrestningar, besegrar invasion av virus och gör sitt bästa för att läka skador och sår så gör också Jorden det. Hon utstår mycket och klarar mycket men inte hur mycket som helst utan att större reaktioner uppstår. Det är dags att lära oss att samverka och samspela med naturen och varandra.

Jag har alltid drömt och tyckt om att drömma. Drömmarnas mustiga, färgsprakande och egendomliga språk har fascinerat mig. Några gånger under tonåren drömde jag om saker som jag senare mötte i vaken-tillvaron. Många gånger var det oansenliga små detaljer som först visade sig i drömmen. Varför det var så eller hur det var möjligt begrep jag inte, men det skakade om min verklighetsuppfattning så pass, att jag lämnade dörren till det magiska och mystiska på glänt.
Under senare år har jag öppnat den där dörren mer och livet har blivit rikare och skönare.

Genom att studera drömmar förstod jag att de skapas dels av mina nertryckta icke erkända känslor – olika former av rädslor och önskningar jag inte ville erkänna; dels av vad jag upplevt, tänkt och känt medvetet och dels av insikter som vi kan säga kommer från den “himmelska sfären” – goda råd och vägledning som jag inte varit i medveten kontakt med under dagen. Drömmarna tycks utspela sig med näring från dessa 3 olika plan: det mörka undre som jag förträngt, det redan medvetna och det mystiska allvetandet.
Återkommande mardrömmar upphörde när jag stannade upp och vågade se vilken rädsla som var roten till dem.

Genom insikten att drömmar skapas så här, som om mina känslor vore magnetiska och drog till sig skeenden i drömmen, öppnades mitt medvetande för tanken att även livet fungerar på samma sätt. Om livet fungerar så: om nyckeln är känslorna – både medvetna och omedvetna, då vill jag dels bli mer medveten om vad som stoppats ner i det omedvetna mörkret. -Rensa ut i källaren! och medvetet ägna energi åt att leva så balanserat som möjligt.

Sov gott!

Livets mysterium är större än min hjärna och min själ är större än min kropp.
Att hjärnan är för liten för att förstå, men ändå så gärna vill försöka, är något som jag mer och mer accepterar.

Jag tänker att så fort vi sätter ord på något som till exempel “själ” så försöker hjärnan göra sig en bild av vad det är för något trots att den saknar förmågan att ta in helheter. Jag har haft en bild av att en själ är något klart avgränsat. Att “MIN SJÄL” är helt och klart avgränsad från “DIN SJÄL”….nu tror jag att en själ är mer som ett moln. Moln är luddiga i kanterna, ibland flyter de ihop och sen delas de upp igen..
Jag tror att vi ibland tappar små tussar av själen – i värsta fall stora stycken. Kanske lämnade vi kvar en bit i vårt första hem som vi flyttade så plötsligt ifrån? kanske en bit av vår själ rymde när det som inte fick hända ändå hände. Kanske en del av oss inte ville vara med längre, och inte tänker komma tillbaka förrän vi kan lova att ta bättre hand om oss. Kanske vi behöll en bit av någon som försökte lämna? …en förälder som gick över eller en älskare som ville vidare när vi inte kände oss beredda att släppa.
På engelska kallas det för “soul loss”.

I midsomras var jag hos Jonathan Horwitz och Zara Waldebäck för att gå ytterligare ett steg djupare in i att lära om själavård/shamanism. Mer och mer medveten blir jag om hur omedvetet vi lever till vardags, om vad som sker på det själsliga planet. I äldre kulturer har vardagslivet varit fullt av ritualer för att samla ihop sin själ och för att gå genom livet med kraft. I vår västerländska kultur erkänns själen knappt och inte mycket tid läggs på att vårda den.

Hur engagerar man sig i andra människor och arbetsliv utan att ge bort sin kraft? utan att dräneras på energi?

Hur går man från oskyldig barndom till ansvarsfull vuxenvärld utan att tappa livsglädjen?

Hur går man från den fruktsamma och fertila fasen av livet till den kraftfulla andliga?

Hur hämtar man hem en tappad del av själen?

Hur lämnar man tillbaka en del som man hållit kvar?

Det är så mycket att lära. Jag är glad för de verktyg jag hittills hittat.

Ritualer kan hjälpa oss genom livets skiften.

Böner, sånger, dans, medicinpromenader, bilder, symboler och kärlek och drömmar.

Örter, naturen, Kraftdjur och hjälpande andar. Kontakt med förfäder och goda relationer i nuet.
Bra mat, god sömn, kroppens glädje när den används, goda skratt och en klar riktning, klar intention.

Tacksamhet. Vänner och tillhörighet i världen. Kärlek till livet.

För att hålla balansen kan rutiner hjälpa även om man inte ska fastna i dem.

Att varje morgon säga -Tack!

Livsarbetsglädje

Mer och mer tror jag på att livet egentligen är enkelt. Att alla svar finns framför näsan före frågan ens uppstått.

Vem är jag? Vilken är min livsuppgift?

Såna frågor tror jag man kan hitta svaret på bara genom att se på sina personliga egenheter.

Livsuppgiften ligger på ett helt annat plan än vad vi vanligen tänker på när vi frågar oss vilka begåvningar vi har.

Jag tror vi genom att iaktta vilka typer av roliga saker vi gillar att göra hittar KRAFTKÄLLAN. Även om det inte ger oss en yrkesroll.

Och genom att titta på vilka typer av svårigheter som uppstår hittar vad vi behöver jobba med – vilka utmaningar vi har den här gången.

Ofta utmanas vi på samma sätt som våra äldre släktingar har utmanats. I en del familjer går sjukdomar i arv, både fysiska och psykiska. Alkoholism ärvs, också fattigdom, känslokyla, rädsla för misslyckanden, tvånget av att uppnå anseende (även om det går ut över familjen), depression, våldsamhet m.m.

Att förändra de tankemönster som vi fått från våra anfädrar och som fått dem att göra de val de gjort, är stort. Att bara förändra det aldrig så lite kan bryta kedjor av negativitet som tyngt släkter i generationer.

-att inte slå sina barn fast man själv fått stryk
-att inte missbruka fast att föräldrarna gjort det
-att våga tro på sig själv trots att släkten tror på Jante
…det är stort!

Kraftkällan hittas när man vågar känna att det är viktigt att följa sin inre längtan. För en del är det lockande att gräva, odla och vara nära jorden. För andra är det sång och musik, dans, att umgås med djur, att hitta på historier, att måla, att lyssna, att vårda, att skoja, inspirera, uppmuntra, att forska. Att ta in -men också att på något sätt ge vidare. Jag tror att vi alla på ett andligt plan arbetar med att utveckla vad det är att vara människa.

Det är tillfredställande att vara den som springer fortast – för genom mig utvidgas då hur fort “människan” springer.

Ännu mer tillfredställande tror jag det är att -älska det som varit o-älskat!

Genom att vända avsky, viljan att stöta bort något hos mig själv eller andra till kärlek ökar vi hela mänsklighetens förmåga till kärlek. När förmågan att omfamna även det avskyvärda ökar hos en individ så ökar det hos oss alla. Med att omfamna menar jag inte att tillåta avskyvärda beteenden. Utan jag menar att kunna ingripa, stoppa, sätta gränser men utan att fördöma -utan hat och hämnd. Det är som om vi trampar upp energistigar för dem som kommer efter.

När jag ser mig omkring och leker med tanken på att vi lever flera liv, så är det som om det skiner igenom lite av någon annan existens hos alla. Någon i min vänkrets har en speciell dragning till gamla slott, jakt och allt vad adlighet innebär trots att inte det ligger i släkten. Någon har en oerhörd fallenhet för att tala engelska och dras dit. En annan bekant har jag alltid lätt att se som Vikingahövding, en annan som pirat. Någon dras till medeltid, Frankrike, Japan, Indien, Afrika eller Kina. Själv har jag alltid haft en dragning till ursprungsfolk.

Genom att låta dessa dragningar och egenheter komma fram och bli fullt medvetna, och lotsa en genom livet så kommer vi på något sätt rätt tror jag.

Livet är så oerhört stort och vägen slingrar sig fram, vi möter bara små fragment av allt av vad som är möjligt under en livstid. Jag tror att många förbiser den vägledning som fötts in i oss eftersom vår kultur inte hjälper oss att förstå och ta vara på den. Istället går vi kanske runt med en känsla av att vara löjliga som drömmer om det som ligger utanför det vi kan förstå.

-Vilka existenser skiner igenom i ditt liv?
-Vilka svårigheter hoppas dina anfädrar på att du ska komma ett litet steg vidare med?
– Vilken är din KRAFTKÄLLA?

En ytterfisks betraktelser

Kultur är något som vi människor skapar, eller hur? Natur däremot är något som

kommer av sig självt på ett vis som vi inte riktigt begriper. Vi forskar och filosoferar

men än vet vi inte bestämt hur liv uppkommer eller vad som händer när vi dör.

Naturkrafter är krafter som vi försöker förstå och många drömmer om att kunna styra

dem. Hellre än att styra och behärska dem så skulle vi kunna lära oss att samarbeta

med dem. Men det ligger inte i vår kultur för vår kultur bygger på makt, kontroll och

erövring snarare än samarbete. Vi är i krig och konflikt inte bara länder och folk

emellan utan vårt förhållningssätt till naturen är byggt på samma röva och roffa

principer. Kanske vår krigskultur har rötter djupare än Romarriket men de bidrog

säkert en hel del med att utveckla krigskonsten och maktensväg. De förstod att styra

med våld och skräck och att kuva människor inte bara med våld utan också med

underhållning. Attack och ingen diskussion gällde när de tog nya områden i

besittning. Genom att slå sönder allt som stärkte människors sammanhållning i de

nya områden de erövrade och förbjuda och byta ut rådande traditioner gjorde man

människor fogligare. Kristendomen följde något senare samma metoder men gick

några steg längre och gjorde våldsamma utrensningar av lokala ledare. Nojder, kloka

gummor och andra fritänkare rensades systematiskt bort och människor skrämdes

från att ta några som helst initiativ som skulle kunna stärka deras upprorslust. Över

hela världen kan vi se samma utveckling. Endast små grupper av människor i några

av världens hörn har lyckats skapa kulturer som bygger mer på samarbete än

erövring. Vi har fått lära oss att inte lyssna inåt, inte känna efter, inte stanna upp utan

att framför allt vara produktiva. Okänslighet har ärats! Nu har vi kommit till vägs

ände med det! Fler och fler ser det. I en kultur som bygger på att ha makt och kontroll

över sin omgivning utvecklas en hierarki av mäktig, mäktigare, mäktigast. Idag har ca

65 personer mer pengar än övriga jordens befolkning. Fortsätter vi vidare på samma

sätt så blir det ju till sist en person ensam där på toppen. Demokrati? Vill vi ha

det så här? Eller behöver vi ändra beteende? Hur gör vi? Hur ändrar vi flödet av pengar

och makt?

Vår kultur har en mycket primitiv problemlösningsmetod – våld! Våld genomsyrar

vårt tänkande så mycket så vi inte märker det. Vi våldför oss på allt möjligt utan att

ifrågasätta, för enligt vår kultur så är det rätt. Men nu har vi våldfört oss på Moder

Natur så hårt att att vattnet inte går att dricka i de flesta floder, att havet inte längre

klarar av att rena sig själv. Stora Barriärrevet ligger så långt bort för oss svenskar

men vi behöver bara titta på Östersjöns kala bottenfläckar för att förstå att vi inte är

på rätt väg. Vill vi bygga något eller skapa något för att sälja, så gör vi det utan

hänsyn till naturen. Vi stormar fram med utvecklingsingengörer och grävskopor på ett

brutalt sätt. Pumpar upp olja utan att veta om den kanske fyller en viktig funktion där

under jorden. Bygger kärnkraftverk utan att veta hur vi ska hantera avfallet. Vi

handlar mycket kortsiktigt och våldsamt samtidigt som vi hyllar intellektet!?

Många är vi som har svårt att känna oss tillhöriga i denna kultur. Det krävs enorm

anpassningsförmåga för att kunna trivas i dagens västerländska samhälle. Färre och

färre gör det. Lösningarna på otrivseln hittar vi aldrig så länge vi fortsätter att försöka

lösa saker genom våld. Vi gör våld på våra kroppar med starka mediciner hellre än att

motionera, massera, sjunga, ta skogspromenader, äta hälsosamt, skratta, vila, leka och

utveckla en känsla av djupare sammanhang eller annat som vi har svårt att ta oss tid till.

Vi besprutar växter med starka gifter hellre än att odla på naturens villkor. Vi opererar

om våra kroppar när vi har ångest för att naturen inte lever upp till kulturens krav. Barn

som är hyperaktiva är det lättare att hitta en drog som gör dem lugnare till än att t.ex.

låta dem vistas mer ute i naturen. Trots att vi märkt att många barn med diagnoser

blommar och trivs under utedagar i skogen.

Vi spränger berg och tömmer sjöar, bygger dammar helt utan tanke på att

naturen kanske fungerar på sätt som vi borde ha mer respekt för.

Allt det här hänger samman. För vi är fostrade till att följa, lyda och producera.

Betala skatt och se till att penga- och maktströmmen strömmar åt det håll de mäktiga få

vill. Det talas om demokrati och hur viktigt det är att rösta

men i vårt kapitalistiska samhälle så är varje inköp en politisk handling. Om du

knackar dörr där du bor och fixar ett samordnande av matinköp från närmsta lokala

kravbonde så har troligen det en större politisk förändrande kraft än om du röstar på

det ena eller andra rödgrönblå partiet – visst finns det extrema våldspartier som det

inte är så smart att rösta på om vi vill leva kvar på jorden, men de flesta partier

förespråkar en politik som endast innebär små förändringar av rådande system. Att i

stället för att köpa nya kläder byta in sina gamla på Klädbytardagen är ett litet men ändå

effektivt sätt att ändra maktströmmen om många nog gör det.

Att engagera sig och jobba för olika typer av fred, frid och samarbete är vad som behövs

nu om vi ska förändra vår kultur och finna vägar till överlevnad. Det är stärkande både

för en själv och för samhället. Genom att inte delta i strävandet efter statusprylar och

genom att arbeta för tolerans, mångfald, respekt för den egna inre naturen och den

yttre. Att våga möta andra människor och kulturer. Det finns så många roliga sätt att

arbeta för att en freds och samarbetskultur ska växa fram. Vi har alla unika

personligheter som behövs och som kan hitta sina sätt att bidra om vi bara vågar leta

fram dem och utveckla kontakten med våra känslor. Känslor som fortfarande betraktas

med misstänksamhet i dagsläget. Sätt som stärker livskraften och glädjen över att vara

en del av miraklet på jorden. Denna fantastiska vackra planet!

Kanske du som jag burit på en känsla av utanförskap? Jag har hittat mitt sätt att

känna tillhörighet och kanske det kan vara ditt… Jag ser mig själv som en ytterfisk.

Mänskligheten är ett stort stim som simmar fram. De som är i mitten måste anpassa

sig till varandras rytm och rörelsemönster för att ta sig fram. Det är fantastiskt med en

sådan anpassningsförmåga! Som en slags viktig superkraft. Det är dock omöjligt för

mittenfiskarna att se så långt – vad som händer i havet utanför stimmets skimrande

blänk!

Ytterfiskarna rör sig friare. Ibland sticker de iväg en bit på egen hand till och

med, men ändå är de en del av stimmet. Ytterfiskarna är mycket viktiga för stimmets

överlevnad för de är de första som ser när hajen kommer. Stimmets överlevnad

avgörs av ytterfiskarnas förmåga att signalera till storstimmet att det är dags att

vända. Det klarar ingen ytterfisk på egen hand utan genom att samarbeta med de

andra ytterfiskarna. Så därför försöker jag signalera så gott jag kan – Hajen kommer!

Dags att vända!!

Synkronicitet

Det som tidigt i livet fick mig att tro att livet sker på flera plan samtidigt

var de många upplevelserna av det som C.G Ljung kallar synkronicitet. Första gångerna jag märkte att sambanden mellan det jag tänkte och drömde inte var fullt så enkelt som att tankar och drömmar är bearbetningar av det jag redan upplevt, hade jag aldrig hört att det fanns ett ord för det.

Om och om igen upplevde jag att sådant jag gick och grubblade på eller läste om i böcker på något sätt avspeglade sig i den vanliga verkligheten också. Jag försökte hitta förklaringar som att t.ex. att vi har en inbyggd funktion i hjärnan som gör att vi finner mönster i allt. Vare sig där verkligen var några mönster eller ej. Lite som när man är ute i skogen och letar svamp. Först hittar man ingenting, sedan hittar man ingenting sen vips! så är hela skogen full av svamp. Då tänkte jag att svampen naturligtvis stått där hela tiden men att jag behövde ställa in något i min hjärna för att kunna urskilja dem. Den som söker skola finna! Men man får först sätta igång att leta.

Nu är jag inte fullt så säker på hur länge svampen verkligen stått där : )

När jag var sexton år var jag och en vännina på väg ut i världen. Vi skulle tågluffa och sedan försöka stanna ett slag i London. Av ren slump träffade vi tre engelska killar som kände varandra. En var gatumusikant och vi träffade honom i Halmstad. En annan träffade vi på en pub i Amsterdam och den tredje på en båt från England till Sverige. Jag vet inte hur stora oddsen för sådana möten är men två av killarna blev viktiga för oss på olika sätt. Den ene gav oss utan att överhvudtaget få något i gengäld gratis husrum i London flera månader. Den andra hade min vännina ett förhållande med.

Sammanträffandena stärkte min känsla av att inget sker av en slump.

När jag var tjugofem år gammal läste jag för första gången Carlos Castanedas böcker. Böckerna handlar om socialantropologen Carlos som går i lära hos trollkarlen Don Juan. Böckerna gjorde ett enormt intryck på mig samtidigt som jag upplevde dem som kalla och lite obehagliga. Varför förstod jag inte alls då men idag tror jag att det är för att Carlos väljer maktens väg istället för kärlekens.

En kväll precis innan jag skulle sova läste jag det kapitel där Don Juan tar med Carlos till en park och de bevittnar hur en människa dör där mitt i parken. Jag minns inte av vad, förmodligen var det en hjärtattack eller strooke. Don Juan berättar för Carlos att en trollkarl själv medvetet väljer när han ska dö.

Tidigt nästa morgon, vid sextiden, när byn jag då bodde i knappt ännu vaknat gick jag genom parken till skolan. Först trodde jag att jag var helt själv där i parken men sedan fick jag se en äldre kvinna som låg i gräset. Det tog mig en stund att förstå att kvinnan var död. En liten bit bort låg äldreboendet där hon bott. Personalen hade just upptäckt att hon gått ut under natten och nu låg död där i parken.

Ett samanträffande som kanske inte hade betytt så mycket för någon annan men för mig som redan var alldeles tagen av Don Juans undervisning i böckerna gjorde det ett starkt intryck.

Böckerna flöt ihop med verkligheten igen en kväll när jag läste ett kapitel om hur Carlos skulle ge sig av till en grotta. Då och just då ringde telefonen. -Vill du följa med till en grotta? sa rösten i telefonen. Jag kände hur hjärtat näst intill stannade. En kvinna som jag just börjat lära känna hade fått ett infall och undrade om jag skulle vilja tillbringa kvällen med henne i en grotta som fanns i ett naturreservat i närheten.

Sammanträffanden som var för sig inte ruckar på någons världsuppfattning men som ändå fått mig att undra hur livet egentligen hänger ihop.

Nu mera sker sammanträffandena flera gånger i veckan. De hör nu till vardagen.

När min nu stora dotter var ungefär fyra år gammal sov vi över hos en vännina. Vi delade madrass. Under natten hade jag en mycket obehaglig mardröm. I drömmen var det vinter och scenen var som hämtad ur en Vilhelm Moberg film. Min lilla dotter stod på förstutrappen till en liten grå stuga och var iklädd gråa yllekläder i flera lager. Så som bondbarn var klädda på 1800-talet skulle jag tro. Snön yrde och var säkert 60-70 cm djup. Jag var pulsandes på väg fram mot min dotter, kanske var jag tjugo meter från henne. Då får jag syn på en räv som också pulsar genom snön mot min flicka. Räven har också som jag problem med snön men är betydligt snabbare än jag. I drömmen blir jag så fruktansvärt rädd och häpen. Jag tycker att det är så overkligt och konstigt med en räv som försöker ta ett barn. Om det hade vart en varg…..men en räv! Räven hinner fram, tar min dotter och kånkar iväg genom snön. Jag försöker springa men det bara inte går.

På morgonen vaknar jag före min dotter. Jag ligger och minns den obehagliga drömmen och funderar på den. Då vaknar min flicka -Mamma låt inte räven ta mig! är det första hon säger. Håret på min kropp ställde sig rakt upp.

En förklaring är ju förstås att någon av oss pratat i sömnen så den andre härmat drömmen.

En morgon, när samma dotter fyllt femton och sover över hos sin pojkvän någon mil härifrån, drömmer jag en otäck dröm igen. Jag drömmer att det är krig och alla jag känner har blivit instängda i en lägenhet . Vi har blivit infösta där av ren omtanke. Vi är skyddade, men min dotter är inte där! Jag letar och letar. Sedan försöker jag ta mig ut ur lägenheten men dörren är låst. Jag bankar och slår på dörren och ropar hennes namn. Då väcks jag av telefonen. Omtöcknad fortfarande kvar i drömmen lyfter jag luren. Ur luren strömmar min dotters gråt och kvidanden…..-Mamma jag har så ont!

Min flicka hade blivit sjuk under natten. Nu är hon frisk igen. Men drömmen och telefonsamtalet var ett sådant där tillfälle när dröm och verklighet går i vartannat. Bilderna, miljöerna stämde inte men känslorna gick ihop.

En natt drömde både jag och min man att han gifte sig med en annan. Kan någon ha pratat i sömnen igen?

För några dagar sedan hade jag en dröm om min väninna. Hon var på semester både i drömmen och i verkligheten, i drömmen var hon förkrossad för hennes sambo hade visat så otrevliga sidor under semestern att hon nu bestämt sig för att skiljas. Drömmen var så påtaglig så jag berättade den för min man på morgonen. Jag tänkte att jag skulle ringa min vännina som jag inte talat med på flera veckor. Efter kanske bara en halvtimme ringer min vännina och frågar fösiktigt hur jag och min man har det nuförtiden. Hon har nämligen haft en så stark dröm om att min man och jag hade bestämt oss för att skiljas.

Sådana här samband mellan drömmar, tankar och verklighet skulle jag kunna ge hur många exempel på som helst. Varför vill jag dela detta med dig? Jo, jag känner att alla sådana här livets små enkla märkvärdigheter har lett mig framåt längs en väg som gett mig så mycket glädje och tillfredsställelse så jag vill berätta, dela. Kanske du också är med om underliga saker som du inte riktigt vet vad du ska tro om. Under många år trodde jag att det här med andlig utveckling, om något sådant ens var möjligt, var för några få utvalda. Kanske för dem som var födda med extraordinära gåvor och kunde se spöken och änglar. Kanske de kunde utvecklas och få tillgång till högre kunskap. Men jag, jag hade aldrig sett några spöken eller fått någon förmåga att se i det fördolda. Mina metafysiska upplevelser tyckte jag var för futtiga för att vara något att komma med. Det tror jag inte längre. Dörrarna är inte mer stängda än att de öppnas när man knackar.

Därför vill jag dela med mig av dem.

Anna-Carin

Ett
glädjeprojekt.

Vendela var
på jobb i Gnesta en dag i slutet av februari 2010. Det var ett enormt snöoväder
den dagen, hon skulle åka hem, 3 mil, delvis lågtraffikerad skogsväg. Hon
frågade om hon fick sova över här. På morgonen vid vår frukost sa hon att vi
borde göra något av alla dina målningar. I så fall får du skriva texten till
dem, sa jag. Dagen därpå gick jag till Gnesta Tryckeri med min kamera där några
av målningarna fanns fotograferade. De gjorde några provtryck, jag skickade
provkartorna till Vendela och hon började skriva texten. Jag fotograferade fler
målningar och gick till tryckeriet. Vi hade väldigt roligt under hela
projektet, ingen av oss hade gjort någonting liknande. Arbetet flöt fram och
efter två månader hade vi dem färdiga, bok med text och 60 kort. 100 ex tryckte
vi upp och vi presenterade dem på Harmonimässan i Solna 1 maj 2010. Den dag då
Vendela fick sin ide´ hade jag änglabesök här hemma och jag kände hela tiden
att änglarna var med och ledde oss.

Kort och bok
är för meditation, reflektion och vägledning.

Jag använder
dem inte så ofta själv men jag vill berätta om ett tillfälle.

Jag skulle
sälja min havskajak som jag haft i 20 år och inte längre använde. Jag
annonserade på blocket ( enda gången hittills) , en kille 14 mil härifrån
svarade, han skulle komma och titta på den. 9000kr hade jag begärt och jag bad
att han skulle betala med 500kr sedlar. (Jag känner inte igen 1000kr sedlar.)

Jag kände
mig lite orolig-osäker på kvällen innan, tänk om han kom med falska pengar???
Min kajak var mig kär och jag ville att affären skulle kännas bra, att kajaken
blev uppskattad och väl omhändertagen.

Det kortet
jag drog hade följande tex:

Hälsa dagen
med tillit, glädje och tacksamhet. Nu är en tid för glädjeämnen i ditt liv. Ta
emot dina glädjeämnen och dela med dig av din lycka. Du har förmåga att se även
de små sakerna i din vardag och tar vara på dem. Affirmation: Jag är tacksam
för alla glädjeämnen i mitt liv.

Jag gick och
lade mig , kände att affären skulle gå bra. En ung kille kom, bergsklättrare mm
, hans föräldrar hade tomt vid havet, där skulle kajaken ligga, pengarna var
äkta.

Om du vill
veta mer om Solkorten se min hemsida www.gladjeochkraft.se
eller Vendelas www.vendelacederholm.se

Kram! Och våga satsa på det som ger dig glädje, då
är du på rätt spår. (Min erfarenhet i alla fall.)

Christina