Vatten

I augusti 2010 hade jag ett underbart och lite skrämmande möte med vatten. Jag var på kurs i Spiritual Ecology för Jonathan Horwitz. Vi hade alla fått i uppdrag att gå ut och ta kontakt med vatten. Vi skulle vara tysta och fokuserade, ett par timmar hade vi till förfogande för vårt umgänge med vatten. Vattnet gick oss verkligen till mötes för det strilade ner från himlen. Min första tanke var att gå ner till floden och simma för att få så mycket fysisk kontakt som möjligt.

Iklädd bikini och regnkappa njöt jag av att barfota plaska mig fram på den våta sommarvarma asfalten. Medan jag följde vägen till ån tänkte jag så fokuserat jag kunde på vatten.

Just innan kursen hade jag läst några kapitel i sjuksköterskeutbildningens anatomibok. Enligt den innehåller 98% av kroppens molekyler vatten. Det är en stor del av oss med andra ord. Jag tänkte på vad som skulle bli kvar om man tog bort vatten. Ökenlandskap och vissnande växter kom för min syn. Utan vatten inget liv med andra ord.

Nu var jag framme vid floden och kom då ihåg att Jonathan tidigare bett oss att inte bada ensamma. Javisst ja, för vatten måste man alltså ha respekt. Ingen har så vitt jag vet dött av för mycket luft, men vatten kan man dö av. Så badet fick vänta till senare men jag beslöt mig för att jag skulle våga gå ut en bit i vatnnet i alla fall. Alldeles betagen blev jag av alla virvlar som vattnet gjorde vid varje sten eller bukt i floden. Såna virvlar blir det gärna i badkaret när man drar ur ploppen. Vattnet hänger ihop och drar med sig sig självt men låter sig ändå delas upp i droppar av alla möjliga storlekar. Då, plötsligt när jag stod där hände något ovanligt med mitt medvetande. Plötsligt kändes det som om vattnet tittade lika mycket på mig som jag på henne. Ja, för vattnet känndes då kristallklart och tydligt som ett mycket mycket inteligent väsen. Så inteligent så jag rodnade fullkomligt. Jag kände mig urbota enfaldig som inte begripit att vatten är levande förut. På tid som inte kan ha varit längre än någon sekund fick jag klart för mig att vatten vet precis vad hon gör när hon ringlar sig som en orm ner för berg och kullar. Hon tvättar och renar luften på sin väg ner som regn, ger liv till jorden och renar sig själv på vägen mot havet. Att havet är salt är ingen slump, vatten använder saltet för att rena sig mer. Solen och vatten samarbetar och destilerar henne upp till himlen, där hon bildar moln innan nästa varv. På sin väg ner mot havet virvlar hon glatt förbi stockar och stenar hon vet hur hon ska skapa energi och delar gärna med sig till oss. Vatten är levande och vill alltid vara i rörelse. Stänger vi in henne i flaskor så dör hon.

Alltid alltid utför hon sin uppgift både på våra ut och insidor. Är vi trötta och slitna kan vi rena och fylla oss med ny energi med vatten. Att låta tårarna trilla när vi är tyngda av sorger eller bedrövelser kan också rena oss och göra oss lättare till sinnes.

Allt detta gör vatten för oss. Alltid.

Men vi ser det knappt. Vatten vill ha respekt. Hon vill ha erkännande och åtminstonde ett tack då och då.

Översvämningar och uttorkningar är inget som vatten gör för att skada oss. Det är helt enkelt en konsekvens av att vi inte ser eller försöker förstå vattens väsen. Vi respekterar inte hennes behov av rörelse eller att hennes slingriga vägar nerför bergen är vägar valda med omtanke. Vi flyttar floder och bygger dammar som det passar oss. Vi sköljer oljetankers och spolar ner läkemedel i toaletten. Vi kyler kärnkraftverken. Vi vrider på duschkranen som om det vore en rättighet att vatten ska rena oss och inget att vara tacksam över.

Inte förrän vi ödmjukar oss nog för att sakta ner och lyssna till vad vatten har att lära ut kan vi lära oss att leva i balans och harmoni.

En bra början är att säga -Tack!

Anna-Carin Mårtensson