Vad jag tror, så här långt
Jag vill helst inte tro så mycket -jag vill hellre veta, men det tycks mig näst intill omöjligt att inte alls knyta ihop alla erfarenheter och tankar till någon slags modell över tillvaron. Så istället för att inte ha några teorier alls så har jag en modell som jag ständigt omformar, bygger ut och skalar av.
Så långt jag kan minnas har jag funderat över vad vi gör här och vad det är för mening med alltihop – om det nu är någon mening. Finns det någon Gud? Någon plan? Vad är en själ? Vad skiljer djur från människor? o.s.v.
Jag är fortfarande full av frågor men de senaste åren har något väsentligt förändrats i mitt frågande.
Jag har dels genom mediterandet och dels genom de erfarenheter livet givit mig insett att livet aldrig fullkomligt kommer att greppas av mitt intellekt utan det som jag letar efter kan snarare uppfattas med andra delar av mig. Kanske ”hjärtat” är en bättre beskrivning av den del av mig som utvecklas mest genom mitt sökande och övande. I hjärtat har min tillit till livet vuxit, mycket.
När jag var yngre och funderade kring hur det eventuellt skulle kunna finnas någon form av Gud som skapat det här stället kallat jorden med krig och svältkatastrofer så fick jag helt enkelt inte ihop det med att han/hon skulle kunna vara god. Om det fanns en gud så var jag arg på den! Vad var det för fiffigt med att släppa ner oss här utan klara instruktioner? Om vi nu hade levt flera liv -varför mindes vi i så fall ingenting? Hade inte det varit mycket smartare att få komma ihåg det man lärt istället för att börja från noll varje gång?
Bit för bit har jag fått upp hoppet för den här världen. Jag tror inte längre att vi är alldeles utslängda utan hjälp. Jag tror vi har en kompass med oss. En djup längtan efter kärlek som leder oss alla åt ett och samma håll. Inte så att vi ska bli likadana. Nej, inte alls. Motsatsen faktiskt! Jag tror att vi alla är unika pusselbitar som behövs för att det här stora livspusslet ”projektet jorden” ska gå att lägga.
Kompassen är lite lurig att för vid det laget man upptäcker att man faktiskt har en så har man glömt hur man använder den. Vi har ju under hela vår uppväxt lärt oss att inte tro alltför mycket på oss själva eller att lyssna inåt. Nä, snarare att lyssna utåt -om vi alls lärt oss lyssna. Vi ska vara produktiva och skynda på. Inte fundera allt för djupt eller ifrågasätta alltför mycket. Inte minst skolan gör det klart för var och en.
Om det trots allt skulle hända att du börjar uppmärksamma de signaler och impulser som kommer inifrån så kan det vara mycket förvirrande till en början att reda ut vilka av alla lustar och tankar som är bra att följa. Jag tror att känslor och förnuft arbetar bäst ihop. Men med förnuft menar jag inte det där som man lärt sig utifrån att man ska vara lagom artig, lagom duktig och lagom rik och snygg. Nä, förnuftet kan man använda till att se saker ur flera vinklar. Det behövs ibland, men den stora ledningen får man genom att sträva efter att bli en kärleksfull liten pusselbit i världen. Har man väl bestämt sig för att det är det man strävar mot så kommer modet och förnuftet att bli fina verktyg att använda i det arbetet istället för att man lämnar över rodret till intellektet.
Efter mycket funderande kring guds eventuella existens så la jag till sist nästan ner det grubblandet.Istället bestämde jag mig för att försöka leva här och nu med inriktningen på att försöka leva och bidra till att göra jorden till en så bra plats som möjligt för så många som möjligt. Jag vill inte att det ska bli i Sverige som i Brasilien -att de rika inte vågar stanna för rött ljus av rädsla för att bli rånade. Då är det ju inte ens någon mening med att bli rik. Nä, fy!
Soporna flyter ju också runt nuförtiden. Skiten vi slänger ut i Afrika kommer ju tillbaks på ett eller annat sätt.
”Ingen kommer undan politiken” sjöng Marie Bergman. Jag tror det vore bra om hon sjöng lite till : )
Hur som helst så har dessa försök att bli en bra pusselbit lett mig fram till medvetenhet om mina egna fel och brister. Ska vi fungera tillsammans här på jorden så behöver vi vara toleranta. Mycket toleranta. Generösa och kärleksfulla. Hur blir man det? Efter att ha läst många böcker om självutveckling så växte lusten att ta tag i mig själv ordentligt och verkligen försöka bli tolerantare och kärleksfullare. Mycket snart förstod jag att det handlar om självkännedom och självrespekt. Det ena har lett till det andra. Meditation, måleri, motion och healing.
Kurserna i healing och shamanism har fullkomligt förändrat min världsbild. Jag tror att vi alla är här på jorden för att lära oss att omsätta kärlek i praktisk handling. Gud är den totala summan av allt. Materiellt och immaterielt. Precis som kosmos förmodligen är utan slut är också de immateriella världarna oändligt många. Jag tror att vi alla, våra egon och individuella kroppar till trots, egentligen är väldigt mycket mer förbundna med varandra än vi tror. Vi bildar tillsammans en levande värld precis som cellerna bildar vår kropp. På det andliga planet är vi ett. Vi kan alla lära oss att uppfatta mer av dessa stora sammanhang om vi vill. Viljan är den stora nyckeln. Viljan att sträva efter kärlek i praktiken.
Numera kan jag se kärlek i livet självt. I trädens ständiga arbete med att syresätta atmosfären, vattnets renande, solens strålande ner på jorden som sätter igång allt växande. Livet självt är uttryck för vilkorslös kärlek.
Man kan inte leva utan att på något sätt ”ta” av jordens resurser men jag tror att det är möjligt att leva i sådan balans att man ger tillbaks lika mycket som man tar.När någons handlingar är väldigt destruktiva och skadar andra så beror det på obalans. Av någon anledning så har den personen eller gruppen tappat känslan av kontakt. De har glömt att de är viktiga delar i ett stort fantastiskt system av kärlek.
För mig är det här inte bara tankar. Det är tankar med så mycket känslor så det känns som kunskap. Det känns inte som om jag tror detta. Det känns som om jag vet.
